Osmolaritet och osmolalitet
Osmolaritet (osm/L lösning): temperaturberoende, påverkas av volymen lösta ämnen tar upp.
Osmolalitet (osm/kg vatten): temperaturoberoende, mer exakt kliniskt mått. Mäts med frysningspunktsnedsättning.
Plasmaösmolalitet ≈ 2×[Na⁺] + glukos + urea (normalt ~290 mOsm/kg)
Natrium och dess anjonmotsvarigheter svarar för ~270 mOsm/kg (~93% av osmolaliteten).
Osmotic gap
Skillnad mellan uppmätt och beräknad osmolalitet. Normalt <10 mOsm/kg. Förhöjt gap indikerar omätta osmotiskt aktiva ämnen (etanol, metanol, etylenglykol, mannitol).
Kolligativa egenskaper
Kolligativa egenskaper beror enbart på antalet lösta partiklar, inte på partikelidentitet:
- Ångstrycksänkning
- Koekspunkthöjning
- Fryspunktsnedsättning: 1 mol/kg sänker fryspunkten med 1,86°C
- Osmotiskt tryck: van't Hoffs lag – π = nCRT ≈ 740 kPa (~7,3 atm) för plasma
Onkotiskt vs osmotiskt tryck
Onkotiskt (kolloidosmotiskt) tryck = 25–28 mmHg – svarar för <1% av totalt osmotiskt tryck men är avgörande för vaskulär volymretention (Starling-krafter).
Osmoreceptorer och ADH-mekanismen
Osmoreceptorer
Belägna i anterior hypothalamus (organum vasculosum lamina terminalis, OVLT) – utanför blod-hjärnbarriären. Registrerar plasmaosmolalitet direkt.
ADH-verkningsmekanism
- ADH binder V2-receptorer i samlingsgångsceller.
- V2 → G-protein (Gs) → adenylylcyklas → ↑cAMP → PKA-aktivering.
- PKA fosforylerar aquaporin-2 (AQP-2) → vesikelinfusion i luminalt membran → ökat vattenupptag.